Det var länge sen jag skrev jag vet. Jag jobbar så pass mycket och så har jag haft dålig inspo vad jag ska skriva.
Idag var det dags för min vän att lämna mig. Han har varit dålig ett bra tag nu och för några dagar sen trodde jag att han skulle somna in men han var lika envis som mig och kämpade in i det sista, men han mådde inte bra. Jag är inte mer än människa, jag kunde inte se honom så skruttig. Jag älskar djur och har alltid varit en kär djurvän, några har sagt "det är ju bara en råtta". Må så vara att han 'bara är råtta' men han var min råtta, min gos. Han var keligare och tamare än mina katter, älskade lilla vän.
Så idag på morgonen var vi hos vetrinären som gav honom sömnmedel. Inte förens där började tårarna rinna på riktigt, så hemskt att se någon så liten vara så hjälplös och man kan inte göra mer. Han låg i min hand och tittade på mig med sin lilla tass runt mitt pekfinger, han andades häftigt och försökte säga ifrån till vetrinären när hon gav honom sprutan. Kanylen såg hemskt stor ut i jämförelse med honom. Han låg där medans jag strykte hans lilla ansikte in i det sista andetaget.
Nu sover han sött och träffar förhoppningsvis sin bror.
Buren står fortfarande kvar på rummet och påminner hemskt mycket om min lilla krabat, lugn och sorglig musik låter från spotify och här står jag och snyftar och gråter medans jag återberättar hans sista stund.
Får inte gråta nu, börjar jobba om 15 minuter.
Sov gott liten, <3
