moarorstrom

Ibland hamnar jag i svackor och det känns som att folk missförstår mig, när jag menar väl. Dem menar också förmodligen väl men det kan låta fel när det kommer ut.

Jag är en sådan person som kan tycka att det är roligt att styra upp saker och ting. Ibland har jag fått göra det för att andra inte tar tag i saker, men ändå så är det sådana personer som klagar och det gör mig ledsen. Om man själv inte tar tag i saker eller prioriterar det så tycker jag inte att man har rätt att komma och klaga.

Vi hade möte om klassens studentcabarét idag, jag satt vid bänken längst fram i klassrummet och antecknade eftersom att ingen annan sagt något om det och jag tidigare hade skrivit ett inlägg på klassens facebookgrupp och hade ett hum om saker.

"Du ville väl inte ta på dig något" "ni pratade i munnen på varandra, förstod inget" ...

Nej jag ville inte ta på mig något stort, nu antecknade jag bara för att ha information samlat så alla visste. Och är det mitt fel att alla pratar i munnen på varandra eller inte är fokuserade så att dem hör. Är det så att man inte precis hörde vad som sas, räcker man inte upp handen då och kanske säger "förlåt men jag hörde inte vad ni just sa, kan ni säga det igen?". Så går det inte till i min klass, istället klagar folk som inte tar tag i saker på dem som tar tag i saker.

Allt som jag har skrivit nu är säkerligen luddigt, jag vet själv knappt vad jag skriver. Jag är luddig.

Jag borde inte ta åt mig, men ibland händer det och idag hände det och jag känner mig lite ledsen.

Jag vill inte vara någon bitter person som går och drar i andra. Det är jag inte heller, eller fan jag vet inte. Jag är själv väldigt strukturerad och jag antar att jag ibland har svårt att förstå att andra inte tänker och prioriterar som jag gör. Det är en svaghet jag har, jag vet det. Jag ber om ursäkt för det om någon ibland råkar ut för det. Jag menar inget illa.

Har jag tagit på mig en uppgift eller lovat något eller ja det kan vara vad fan som helst så ser jag till att uppfylla det jag gett mig in på, jag ser det som en självklarhet.

Alla är vi olika det är väl så, annars hade detta varit en jävligt tråkig värld vi lever i.

Vi måste respektera varandra.

Roligare är det när man känner sig uppskattad. Jag anmälde mig som "mellohjälp" till min handledare TK inför skolans årliga melodifestival. Tidigare år har jag haft ansvar för scenen och kände inte att jag ville ha den rollen i år eftersom att det är mycket annat jag vill fokusera på. Jag hade tänkt mig att sälja fika eller något annat.

Min handledare TK såg lurig ut och sa att han hade ett jobb till mig, självklart var det att ha ansvar för scenen. Jag förklarade för TK att jag specifikt skrivit att jag inte vill ansvara för den men fick som svar något i stil med "men du är den enda jag litar på" eller "men jag litar ju på dig". Ja det handlade i alla fall om att han litar på mig i detta sammanhang.

Det kändes bra. Så haha dum som jag är tog jag på mig jobbet, hej hopp mer att styra upp!

Men det kommer gå smidigt.

Jag vet inte mer vad jag har och säga, ville bara skriva.