Juni månad
0kommentarer
Trots att juni har varit en helt underbar månad med Malta, student, bal och Mallorca så har den även haft en skuggig sida i mitt universum.
Jag tänkte inte dra det långt och jag vill inte lägga min energi på det bara uttrycka mig lite.
Sanningen gör ont, men det som gör ännu mer ont är när sanningen undanhålls. Att ljuga är illa och man kan säga "jag vill inte ljuga därför säger jag detta". Nej du kanske inte ljuger men du säger ju inte sanningen heller.
Ni vet när man har känslan att något är fel, man ställer frågan om något är på tok men får till svar nej jag är inte den personen som skulle undanhålla.
Känslan finns fortfarande där, den där rysligt obehagliga känslan att något är fruktansvärt fel. Jag lägger min själ i det och försöker lösa det men får ingen respons. Jag åker bort på semester och har två underbara veckor. Under dessa två veckor kommer dem få ögonblicken när det bara är jag och mina tankar och genast funderar man och försöker hitta svaren.
När jag kommer hem får jag reda på att något varit på tok sen början av juni och jag har inte fått veta det, istället har jag gått och undrat över vad som är på tok, vad är det som har hänt?
Och sanningen gör ont, den gör så fruktansvärt ont..
"Men du klarar dig fint och hittar någon som förtjänar dig Moa. Finns hur många som helst som förtjänar dig! Du fixar det Moa och ha en fortsatt underbar sommar. Du har allt så du klarar dig, ha det underbart i fortsättningen och fortsätt lev. Hejdå Moa."
Efter detta sms tänkte jag i stort sett bara pucko. Klart jag klarar mig fint och kanske någon dag så hittar jag någon. Hur många som förtjänar mig är väl ändå min sak att avgöra och ja men visst ska jag ha en underbar sommar med dem som faktiskt bryr sig om mig. Att säga hejdå via sms, som förmodligen inte hade skett det heller om det inte vore så att jag hade hört av mig. Tror då att personen i fråga bara hade hoppats på att det skulle rinna ut i sanden.
Det är jobbigt när man öppnar sitt hjärta och hem för någon och sedan bemöts av en spark i magen. Det jobbigaste är när jag vet att jag måste släppa det trots dem starka känslorna jag bär på och jag inser att personen inte är värd mig för dennes ego. Dum som jag är föll jag pladask och trodde att det fanns något där men sanningen kom inte fram och usch så ont det gör.
Trots att jag ska klart och tydligt "är det något så vill jag att du berättar det" men icke.
Säg alltid vad ni känner och tänker på, det känns alltid bättre än om sanningen döljs och man lever i förnekelse.
Tack för ordet.
Man behöver inte vara Dalai lama för att berätta för folk att livet handlar om förändring.
DAGS FÖR FÖRÄNDRING detta inleds med uppdaterat självförtroende och ny frisyr
Kommentera