En fin lördag

0kommentarer

Jag borde egentligen gå och lägga mig men känner att jag måste skriva av mig först. Idag har varit en fantastisk dag precis som alla andra dagar sedan jag kom tillbaka hit efter jul (bortse från måndag, den gills inte). Igår sov jag hos Jessica men gick hem tidigt för att vara hemma med barnen medans Minna var ute och sprang. Hemma bemöttes jag av en jätte lycklig Mary som kom och hoppade upp i min famn. Kan vara ett utav dem bästa bemötanderna jag vet. Vi har pysslat hela halva dagen med hennes stora dockhus. Jag kom med idén att vi skulle kunna piffa upp det om vi fick Minnas bekräftelse. Det ser väldigt gammalt ut, lite viktorianskt och skulle behöva fräschas upp. Nya golv, tapeter, färg etc. Jag som älskar att pyssla skulle tycker att sådant är himla roligt, men sen gäller det ju också att få tummen ur stjärten (röven låter fult så vi skippar det) och göra det också. Vilket kan ta tid. Nu i huset har vi alla ett varsitt rum (nu pratar jag fortfarande om dockhuset), mitt rum är rosa och himla fint om jag får säga det själv. Hoho, älskar att få agera lilltös igen och leka med barnsaker!
 
Mary skrev tackbrev för sina julklappar och Artie spelade xbox, jag passade själv på att skriva ett brev. Så mysigt när det slinker ner ett brev i lådan. Älskar att få brev hit, det liksom piffar upp vardagen. Mary frågade om jag kunde hjälpa henne att välja kläder, jag var själv på väg upp till mitt rum för att byta om. Självklart hjälper jag till med det, Mary säger då "tack så mycket, min andra nanny sa alltid det beror på.. jag ska träffa en kompis". Det spelar ingen roll om det är helg och jag är ledig, jag ställer upp för min 'familj', dem ställer alltid upp för mig och att välja kläder tar inte lång tid. Det här känns inte riktigt som ett jobb, det är för personligt för att kalla jobb. Vi bor ihop, vi äter ihop, vi skrattar ihop, vi gråter ihop, vi älskar varandra. Det handlar inte om jobb, anställd och chef. Det handlar om att ge och ta, jag ställer upp och dem ställer upp.
 
När Minna kom tillbaka hade hon köpt med sig kaffe till mig. Söta Minna vet precis vad jag behöver, gulliga rara. Jag gick till Westfield för att strosa runt och lyckades hitta mig lite fint. Ett par platåskor från schue, ett par höga vintage inspirerade denimjeans från topshop, två behåar från boux avenue och tandkräm och deo (dem två sista sakerna är ovesentliga..). Riktigt glad att jag hittade lite fint, lite rea, lite dyrt. Åt middag själv på tossed, det är en salladsbar där det finns olika alternativ av sallad eller så kan man göra sin egen. Det är öppet kök så man ser allt som görs och det är riktigt gott, fräscht och hälsosamt. Middag ensam kanske låter deprimerande men det var faktiskt ganska skönt att sitta där och filosofera och titta på alla galna människor som sprang runt ibland rean.
 
Väl hemma igen bemöttes jag av en överlycklig Mary igen, som återigen hoppade upp i min famn och jublade mitt namn och utbrast "du är den bästa nannyn någonsin", som hon efter detta upprepade säkert ett tjugotal gånger till inom 1-2h. Även "jag älskar dig" både på svenska och engelska. Köpte med mig lösgodis hem till barnen som uppskattades glatt och jag blev förfrågad att spela en match i vad dem kallar handboll. Det fungerar lite som fotboll bara att man är på alla fyra och får bara använda en hand för att nudda bollen. Målvakten däremot får använda två händer bakom en viss linje. Blir det inspark ska den knäas in på plan, och den måste studsa. Tas bollen med två händer av en utespelare blir det straff. Inser nu när jag skriver att jag låter som en nörd när jag skriver om denna lek, och jag som bara spelat en gång.. Haha lustigt det kan bli. För att kunna spela detta dock så behövde jag byta tröja annars skulle tuttisarna hängt utanför och det vill vi inte framför barnen. Så jag gick upp till mitt rum och Mary sprang glatt efter, jag ville gärna byta om ifred men det var inte så lätt.. "Jag lovar att inte titta, jag håller för ögonen", säger Mary. Det handlar inte om nakenhet, bara att jag ville vara lite själv och prova dem nya byxorna jag köpt. Efter övertalan fick jag som jag ville men det dröjde inte länge tills Mary ropar "är du färdig snart?, men åååååh du har ju varit där hur länge som helst jag vill ju bara leka vid din trappa".. Jag får en minut till och hinner få på mig byxor men har fortfarande bara behå upptill. Upp för trappan kommer både Artie och Mary rusandes och kastar sig runt i mitt rum som små vildar, Artie vid datorn och Mary provar skor och dylikt.
 
När jag fick nog uppe i mitt rum gick vi ner för att starta vår handbolls match. Jessica kom förbi en stund senare efter att hon slutat och var med i spelet tills vi kände att vi ville dra oss upp på mitt rum och vara lite själva. Vi gick en kort promenad med Molly och sen bestämde vi oss för att gå på bio. The Impossible heter filmen och var en skakande och berörande film. Den är baserad på en sann historia om en familj som var i Thailand när tsunamin inträffade. Det är helt omöjligt att försöka förstå att det har hänt, alla människor, allt.. Katastrof. Jag vill ändå passa på att rekomendera filmen, den är fruktansvärt bra, hemsk, sorglig och ger en insikt i kaoset som rådde. Varning för tårar. Minst 95% av alla i biosalongen måste ha gråtit.
 
Med detta vill jag säga godnatt och var rädda om varandra.
Cheers!
några bilder på inköp och muppiga barn från dagen.
 

Kommentera

Publiceras ej